Sitter och lyssnar på kent, och känner mig sådär extra sentimental. Kollade nyss på biggest looser, fällde en tår, och allt bara kom över mig. Jag har lagt av med allt, träning, städning, plugg - allt. Känns som att inget längre beyder något. Allt bara skiter sig ändå. Trallar runt, leedendes på läpparna, med sveriges sämsta självförtroende, och intalar mig själv att allt är lugnt. Jag är lycklig, jag mår kalas. Men känslan av att alltid ha något som ligger och gnager, stör, vad man än gör tär på ens psyke. Snart sommarlov, tänker tillbaka ett år, jesus vad lycklig jag var. Om två dagar för ett år sedan, 363 dagar sedan, skolavslutningen i nian, jävlar vad bra jag mådde. Var med de som jag tycker om. En helt ny era i livet skulle börja till hösten. Förväntningar fyllde våra kroppar, herregud. Nu, samma tid, ett år senare känns det konstigt. Folk har redan sommarlov, och jag sitter fortfarande och pluggar, har fortfarande den där gnagande känslan, aldrig kunna vara fri. Jag tror nog det är först nu jag förstår, förstår att jag aldrig kommer att få gå tillsammans med de man kände sig som tryggast med, där man var 100% sig själv. Man kan fortsätta att intala sig själv att allt är bra, men tillslut kommer verkligheten ikapp dig, då du inte längre kan lura någon. ♥

9 juni 2009