Nu tror jag allt kom över mig. Sommaren är verkligen över. Såg en bild på en solnedgång, och snart - om någon månad kommer knappt solen att gå upp på dagarna. Jag trodde fram tills ungefär 2 minuter sedan att jag längtade efter hösten, men det var nog bara ett skydd för att inte erkänna den fruktan jag känner. Fruktan inför att börja skolan igen. Jag blir nervös, men inför vad? Jag vet inte vad som väntar den på andra sidan, bara att jag har två hela långa år kvar. Och att det är ett år kvar till nästa sommar.. På något sätt tycker jag synd om mig själv. Som att jag slösat bort en sommar - på att i princip inte göra någonting, och därav måste man vänta ett helt år innan man har chansen att göra det man iår fick ogjort.